Ställer mig på trappan och börjar ropa högt: "Fluffis! ... Fluffis!!" samtidigt som jag visslade lite då och då. "Gruff" Vildsvinen svarade med väldig baston från andra sidan staketet, bara ett stenkast från var jag stod. Jag gick in och sa till barnen att titta ut genom fönstret (tyvärr var det för mörkt för att se något) och maken följde med ut på trappan. Vi hör hur de går där, bökar och smaskar. Varför står de kvar när jag högt har ropat bara en liten bit från dem?? Hög ropar vi igen och denna gång väljer de att springa iväg. Hualigen.
Bamse är en väldigt förståndig katt. Någon gång när hon sa till på detta vis var det för att mården var där ute och hon ville absolut inte gå ut förrän vi hade varit ute och sett till att den var borta, något jag tyckte var ett bra val.
