lördag 11 juli 2015

Att inte föra vidare sin rädsla

Det finns vissa saker som man är lite onödigt rädd för. Spindlar är något som jag inte jätte gärna gosar med. Jag vet om att de här i Sverige inte är farliga men ändå är de inte mitt favoritdjur.

Min "mindre tacksamhet" över spindlar förstärktes för några år sedan. Jag låg och sov med min vänstra bara arm och axel blottad över täcket. Plötsligt vaknar jag av att något stort kryper över armen och axeln/ryggen. Jag sätter mig upp med ett ryck. Ser något stort mörkt på täcket och av ren reflex slår jag iväg den. Resultat = den är nu någonstans i vårt sovrum. Lampan tänds, vi letar.... men hittar den inte. Såå äckligt att försöka somna om när man vet att det kryper en superstor spindel här någonstans.

Några dagar senare har maken gått upp på rummet, jag är kvar på nedanvåningen. Då hörs en stor duns från sovrummet. Det var när han flög genom rummet när han såg den spindel som troligen hade gått över mig. Det var visst en av de största spindlar han sett. Urmodern av alla spindlar tror jag. ;-) Jag är riktigt glad att han dödade spindeln innan jag hann se den igen.

Jag vill inte att mina barn ska känna samma sorts obehag inför spindlar och försöker verkligen inte visa min rädsla, (men barnen är ju inte dumma). I barnens rum låg där en dag en ihopkrullad spindel och jag försökte vara så där överdrivet pedagogisk och duktig som man ibland som mamma försöker vara. (Varför gör man så? Bättre att vara sig själv och gå på magkänslan.) Men jag vill ju inte föra vidare min rädsla. "Kom barn så tittar vi på den döda spindeln" sa jag och vi satte oss på huk riktigt nära runt den. Vi pratar om den och nästan rör vid den. Vad händer då?? Jo den börjar springa mot oss. PANIK! Jag skriker till, tappar balansen och föser barnen bakåt bort från spindeln, barnen trillar de med. Spindeln dödas snabbt av något tillhygge som hittas i närheten. Verkligen inte någon sansad reaktion.

Nu skulle man kunna tro att jag har skadat dem för livet och verkligen gett dem fobi för spindlar. Den äldsta är lite rädd för spindlar (troligen mitt fel), men minstingen är modigaren är oss alla. Alla spindlar som hittas i gräsmattan plocks gärna upp i handen och där får de krypa upp och ner medan han tittar på dem. Så modig, men jag hoppas verkligen inte han vill ha en stor spindel som husdjur. Hualigen.