Dottern: "Men mamma jag vill inte ha med mig ett äpple på utflykten" säger hon argt.
Jag: "Det kvittar. Nu du packar ner ett äpple. Någon annan vill kanske ha det."
Dottern: "Fröken ha sagt att alla barn måste säga till sina föräldrar att de skulle packa matsäck. Så alla barnen har med sig egen frukt och macka"
Jag med en lite skarpare ton: "Barnen kan glömma och föräldrarna kan glömma. Om du vill ha det goda knäckebrödet med dig så packar du med dig äpplet!"
Dottern: "Okey då"
(Faktum är att oddsen är stor att någon glömmer frukt. Jag har missat det två gånger. Och vi vet inte hur det ser ut i alla andras familjer. Varken ekonomiskt eller socialt.)
Någon dag senare: "Mamma du är så häftig som är så snäll mot de du inte känner."
Min första tanke var "Vilken otrolig komplimang". Men samtidigt är det lite skrämmande. Detta borde vara det naturliga. Om jag har ett äpple över borde inte det naturliga vara att man ger det till någon som behöver det då?
I dagens samhälle är det bara mitt, mig och jag. "Jag skiter i alla andra."
Titta på den stackars tiggaren som sitter utanför ICA. Folk går förbli, undviker ögonkontakt, köper fredagsmys men har inte råd att ge honom 10 kr ... eller ens ett leende. "Tiggarligor" säger vissa, och de finns kanske. Men den här mannen sover utomhus nu när det är nere på nollpunkten. Tror ni inte att han hellre vill vara med sin familj än att tigga i Sverige. I hans hemland är det 25% arbetslöshet och de har inte de sociala skyddsnät som vi har. Igår packade vi ihop strumpor, 2 frukt, nyponsoppa, 2 dubbelmackor, 1 kexchoklad och en matlåda med varm spagetti och köttfärssås.
Vi har inte mycket över varje månad men lite här och lite där så kan vi alla hjälpas åt och se till att alla har det lite bättre.
