Snö - stora tårar rullade och kroppen var helt slut

Snö!! Så vackert. Onsdag morgon studsade jag ut och skottade i en timme för att infarten skulle bli fin och bra. Eftersom vi har en bra vägsamfällighet var P uppe och plogade så vägarna var fina redan kl 6 på morgonen. (På torsdagen var den plogad redan kl 5.)

Jag flexade hem tidigt och tänkte att jag skulle skotta undan lite till, kanske åka puka med barnen och absolut ordna en extra god fika. Vad jag inte riktigt hade i beräkning var att det hade snöat snöat snöat och blåst hela dagen, och det fortsatte hela onsdagen, torsdagen och lite på fredagen.

Stora snöskyffeln var borta (eller gick den sönder så vi har slängt den?), slungan som stod läääängst inne i garaget vägrade slunga när jag efter ett par timmar äntligen lyckats få ut den. Så där stod jag med en liten vanlig skyffel och skottade, skottade skottade.

Till sist efter 1 + 6 timmars skottande stod jag på uppfarten med tårarna rullande på kinden och jag kände mig helt matt i kroppen. Jag tycker snö är vackert och jag är inte rädd för fysiskt arbete. Att skotta snö kan till och med kännas lite rogivande.... i vanlig fall. Trött la jag mig och tänkte att det får se ut som det gör, ut kommer jag alla fall med bilen om jag gasar lite extra.

Senare på natten blir ena barnet febrigt av förkylning, och några timmar sedan kräks barn nr två. Jag har aldrig varit så glad innan över att behöva VABa. Dessutom dubbelVAB. Grannen med plogbilen hade sett mig på gården och genom Facebook förstått att jag var väldigt slut. Han erbjöd sig hjälpa till och plogade undan snön. Vilka snömassor. Hade jag verkligen tänkt ta det med min lilla skyffel? Galet.
Tack P för all hjälp, den var guld värd.