-------------------------------------------
Då stormen Gudrun slog till I går kväll och i natt har det varit en klass 2 varning ute. Vi klarade oss bra. En takplatta hade lossnat och vi hade glömt plocka in klotgrillen så den låg ner.
Annat var det 8 januari 2005 när stormen Gudrun slog till....
 |
| Grannarna hjälpte alla till med att röja upp utmed vägen |
... Jag var hemma hos min bror Johan någon km öster om byn Farstorp. Han hade dator och internetuppkoppling, något som inte jag hade i min lägenhet i Hässleholm. (Denna kväll fick jag det allra första meddelandet av det som 141 dagar senare skulle bli min make, men den historien tar vi en annan gång.) När jag var klar skulle min pappa köra mig tillbaka till stan. Visst hade de sagt på nyheterna att det skulle blåsa, men lite blåst har inte varit problem för oss innan. Hade vi vetat hur det skulle bli hade vi alla stannat där vi var. Istället begav vi oss ut på något som kunde ha kostat oss livet.
Min pappa och min bror Daniel kom och hämtade mig och eftersom det blåste ganska ordentligt bestämde vi oss för att hämta min pappas motorsåg som var på hans jobb i samhället intill. Det var inga stora problem att ta sig fram och tillbaka. Bara något enstaka träd som hade trillat. Vi gjorde ändå valet att inte åka till Hässleholm utan jag skulle sova över hemma hos mina föräldrar ca 1,5 km väster om byn Farstorp.
Problemen kom när vi skulle ta oss den sista lilla biten hem. Vi tog oss fram några hundar meter sen hade det vält något enstaka träd. Min pappa kapade träden, min bror slet bort dem från vägen och jag körde fram bilen. Fler träd trillade. Vi kapade träden och slet bort dem samtidigt som vi med hjälp av bilens lampor försökte se träden som välte och undvika att de träffade oss. Träd efter träd. Meter efter meter. Ett träd föll över en av telefonledningarna och vi hörde ett piskande ljud, kabeln snärtade till min brors ben och min ända. Det gjorde fruktansvärt ont och jag är övertygad om att om den inte hade tagit oss båda samtidigt hade den troligen skadat någon av oss ordentligt. Ignorera smärtan och fokusera. Vi måste ta oss hem! Plötsligt såg vi hur väldigt många stora granar föll på samma ställe och vi visste att vi inte hade en chans att såga oss igenom detta på egenhand.
 |
| David mitt i det som dagen innan varit en stor fin granskog |
Nu var det bara att börja gå. Tre personer, en liten diodlampa (en sån som sitter i nyckelringar) med dåligt batteri. Vi är inte medvetna om att just nu drar Gudrun in med sin totala maxstyrka. Vi börjar försöka ta oss över, under och runt träden.
Lokalsinnet i naturen är vanligtvis väldigt bra men nu var det mörkt och landskapet gick inte att känna igen. I stort sett hela vägen från byn Farstorp till mina föräldrars hus var omgiven att "trollskog". Stora granar, stenar täckta med vacker mossa. Nu låg allt som ett enda plockepinn. Hela tiden lyssnade man efter om man kunde höra om träden trillade mot oss eller bort från oss. Pappa ropade, min bror och jag svarade. Vi fick inte tappa bort varandra. Vi hamnade på något som hade blivit ett kalhygge. Skulle vi stanna? Här kändes ändå ganska tryggt. Vi fortsatte. Sakta, och absolut inte säkert, närmade vi oss hemma. Det tog oss 3 timmar men vi var äntligen hemma. Väl hemma insåg man allvaret och lite småchockad började jag gråta.
Den natten begav många grannar sig ut för att direkt röja vägen. För tänk om någon skulle behöva akut hjälp. Några grannar röjde vägen medan några tittade uppåt på träden för att försöka göra arbetet så säkert som det kunde bli.
9 personer dog under stormen och ytterligare 11 dog under röjningsarbetet. Vi hade tur, vi hade änglavakt den där kvällen mitt i stormen, vi överlevde. Fyllda med en tacksamhet över livet och en helt ny respekt över vädrets makter. Ett ärr över näsan påminner ständigt om stormen Gudrun.
 |
| Thomas vid bilen där den klarade sig helt oskadd. |
 |
| Daniel vid en av rotvältorna |
 |
| Nu är vägen framkomlig i alla fall |
