I fredags var det skolavslutning på Lejonskolan och den inleddes i Tureholmskyrkan. Hela kyrkan var full av elever, familjer och skolpersonal. Ganska snart efter att avslutningen börjat kom blockflöjterna fram. Lite orolig måste jag säga att jag blev, men ojojoj vad otroligt musikaliska de var. Blockflöjt, saxofon, bas, cello, fiol, dragspel, sång mm. Hela salen gungade i takt, publiken tjoade och applåderade. I denna skara av musikaliska barn fanns där flera som, om de vill, kan ha en framtid inom musikbranschen.
Pastorn i Tureholmskyrkan, Derek Welles, höll ett vackert tal om hur viktigt det är att tänka på hur man behandlar varandra i skolan. Att ord och handlingar kan skada en människa inuti även om det inte syns utanpå. Att vi alla måste hjälpas åt att bygga upp varandra.
"Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni ju också gör. Visa dem den största kärlek och uppskattning för allt vad de uträttar. Håll fred med varandra. Vi uppmanar er, bröder: tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla. Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra."
Lions i Sösdala delade ut ett stipendium för årets kompis/goda gärning (har glömt exakt vilket ord de använd). Då kände jag hur otroligt lätt till gråten jag har vid vissa tillfällen. Jag kände mig lite löjlig eftersom jag höll på att gråta när hela klassen som fick årets stipendium gick fram. Motivationen var för att de fått de nya eleverna att känna sig välkomna, att ha fått dem att bli inkluderade i klassen och dess gemenskap. Som ny elev är det guld värt. Extra svårt att hålla tillbaka tårarna blev det när en pojke i klassen uppmärksammades extra mycket då han avbröt sitt lopp på torsdagens tävling för att hjälpa en annan som skadat sig.
Man blir så glad att de uppmärksammar det som verkligen är viktigt. Inte matematik eller andra skolämnen (även om de också kan vara viktiga) utan godhet och empati. Det ger mig hopp om framtiden.
