Luften doftar av liljekonvaljer och hägg. Man anar att värmen är på väg men man behåller gärna jackan på.
Promenaden började lugnt och mysigt. Vi tittade på allt som hade börjat komma upp i naturen och vad det kunde användas till. Man kan äta kråkbär, harsyra (i liten mängd), skotten på gran är jätte nyttiga (obs får bara plockas med ägarens tillstånd) mm.
Vi hade kommit en bit på vägen när katten kom galopperande efter oss. Vanligtvis brukar vi se till att hon stannar hemma när vi ska promenera lite längre. Men nu hade vi kommit en bra bit så Fluffis, som katten heter, fick följa med. Lite mer än halva sträckan gick bra. Vi tog lite foton, pratade om allt och inget...... när Fluffis plötsligt får för sig att avvika från vägen. Vi andra fortsätter att gå och kallar på katten lite då och då så att hon är medveten om att vi fortsätter. .....men hon kommer inte. "Det är en katt, hon hittar hem, hon klarar sig." Nja det har vi försökt en gång tidigare, vilket resulterade i att en helt vettskrämd katt blev upphittad en granne. Efter väldigt mycket kallande, lockande och klättrande över stenhögar och snår fick jag äntligen tag på henne. Jag bar henne ett par hundra meter så hon skulle komma ifrån den svåra och lockande terrängen. Nu följde hon med igen.
Vi skulle passera ett hus där det bor några små hundar. Hundarna som stod i fönstret började skälla. Fluffis tvärvände och började springa tillbaka igen. Jag högg henne i nackskinnet och höll henne i ett fast grepp medan vi passerade huset. Jag skulle inte behöva leta efter henne igen. Äntligen förbi huset och både familjen och katten går åt samma håll. Nu är det bara 900 meter hem! Vår katt har sett många olika djur. Tranor, kor, rävar, rådjur, älgar m fl. Däremot var gulliga stora hästar något helt nytt och väldigt skräckinjagande. Jag har aldrig sett katten springa så snabbt som när hon såg hästarna, och jo katter kan utstråla skräck i sin blick. Då var hon ännu en gång borta. Vi såg ca vart i skogen hon tog vägen, men när vi väl kom dit syntes inte ett spår. I en halvtimme gick vi där och kallade på henne och letade på alla möjliga ställen. Det hade börjat regna och alla var nu trötta och lite gnälliga. Dags att ge upp?
Plötsligt tyckte vi oss höra ett litet ynkligt mjau, några minuter senare lät det igen. Fluffis hade suttit under stora buskiga grenar ca 1,5 meter från vägen där vi ropat efter henne. Hon rörde sig inte en millimeter. Jag fick krypa in bland grenarna och dra ut henne. Ett fast tag i nackskinnet och en arm runt henne bar jag henne nästan hela vägen hem. Genomblöta av regn och svett kom vi alla hem och Fluffis gick genast in och somnade.
Det här var sista gången hon fick följa med oss på den långa rundan.
Några av blommorna som vi hann fotografera innan Fluffis satte oss i jobb.
Vi hade kommit en bit på vägen när katten kom galopperande efter oss. Vanligtvis brukar vi se till att hon stannar hemma när vi ska promenera lite längre. Men nu hade vi kommit en bra bit så Fluffis, som katten heter, fick följa med. Lite mer än halva sträckan gick bra. Vi tog lite foton, pratade om allt och inget...... när Fluffis plötsligt får för sig att avvika från vägen. Vi andra fortsätter att gå och kallar på katten lite då och då så att hon är medveten om att vi fortsätter. .....men hon kommer inte. "Det är en katt, hon hittar hem, hon klarar sig." Nja det har vi försökt en gång tidigare, vilket resulterade i att en helt vettskrämd katt blev upphittad en granne. Efter väldigt mycket kallande, lockande och klättrande över stenhögar och snår fick jag äntligen tag på henne. Jag bar henne ett par hundra meter så hon skulle komma ifrån den svåra och lockande terrängen. Nu följde hon med igen.
 |
| Vår härliga Fluffis som har mycket egen vilja precis som en katt ska ha, |
Vi skulle passera ett hus där det bor några små hundar. Hundarna som stod i fönstret började skälla. Fluffis tvärvände och började springa tillbaka igen. Jag högg henne i nackskinnet och höll henne i ett fast grepp medan vi passerade huset. Jag skulle inte behöva leta efter henne igen. Äntligen förbi huset och både familjen och katten går åt samma håll. Nu är det bara 900 meter hem! Vår katt har sett många olika djur. Tranor, kor, rävar, rådjur, älgar m fl. Däremot var gulliga stora hästar något helt nytt och väldigt skräckinjagande. Jag har aldrig sett katten springa så snabbt som när hon såg hästarna, och jo katter kan utstråla skräck i sin blick. Då var hon ännu en gång borta. Vi såg ca vart i skogen hon tog vägen, men när vi väl kom dit syntes inte ett spår. I en halvtimme gick vi där och kallade på henne och letade på alla möjliga ställen. Det hade börjat regna och alla var nu trötta och lite gnälliga. Dags att ge upp?
Plötsligt tyckte vi oss höra ett litet ynkligt mjau, några minuter senare lät det igen. Fluffis hade suttit under stora buskiga grenar ca 1,5 meter från vägen där vi ropat efter henne. Hon rörde sig inte en millimeter. Jag fick krypa in bland grenarna och dra ut henne. Ett fast tag i nackskinnet och en arm runt henne bar jag henne nästan hela vägen hem. Genomblöta av regn och svett kom vi alla hem och Fluffis gick genast in och somnade.
Det här var sista gången hon fick följa med oss på den långa rundan.
Några av blommorna som vi hann fotografera innan Fluffis satte oss i jobb.
 |
| Vad är detta för sorts blomma? Den var så vacker och nästan lyste i det halvdunkla ljuset |
 |
| Just nu finns här jätte många skalbackar överallt. |
