måndag 30 juni 2014

Att förlora sitt ofödda barn

Måndagen den 25 juni 2007.
Barnmorskan: "Då ses vi om någon vecka om allt går som det ska." Med de orden lämnade jag mödravårdcentralen med en oro i kroppen.

Jag var gravid i vecka 12. Januari 2008 skulle vi bli föräldrar för första gången. Magen hade redan börjat växa och vänner undrade om det kanske var tvillingar. Tvillingar finns ju i släkten så det var ju inte helt omöjligt. Inskrivning på mödravårdcentralen var måndagen den 25 juni. "Vi brukar inte lyssna efter hjärtljud så här tidigt men vi kollar om vi kan höra det ändå." log hon. Inga hjärtljud hördes. In rullades en skärm och ultraljudutrustningen. En bild visades på graviditeten..... "Här har vi graviditeten" Det enda jag såg var en tom säck, fast vårt barn borde vara ca 6 cm. Borde man inte kunna se barnet? Vågade inte fråga. Vågade inte höra svaret. "Då ses vi om någon vecka om allt går som det ska." ..."om allt går som det ska" orden rungade i huvudet och efter besöket kändes allt plötsligt så osäkert.

Fredagen den 29 juni 2007
Slutet på graviditetsvecka 12. Jag blöder. Jag blöder! Vi åkte in till akuten i Hässleholm. Personalen förklarar att de inte har den utrustning som behövs för att kontrollera graviditeten. Deras blick sa det jag anade. Snabbt körde vi till akuten i Kristianstad. En totalt känslokall sköterska utförde ett VUL (vaginalt ultraljud) "Det här är ingen vanlig graviditet" sa en sköterska hårt. "Där finns inget barn längre." Min värld rasade på en halv sekund. "Du kan ta på dig. Din kropp sköter detta själv".

Lördagen den 30 juni 2007
Jag blöder fortfarande...massvis. Jag ligger i ett ganska mörkt rum på sjukhuset. Pillret jag fick satte igång värkarna. Läkarna har bestämt sig för att utföra en skrapning så att det sista av graviditeten kommer ut. Vaknar upp, efter narkosen, med min man bredvid mig.
Läkaren: "Skrapningen gick som den skulle. Allt ser bra ut. Jag såg inget som skulle kunna minska era chanser att bli gravida fler gånger" Sorgen är enorm, nästan outhärdlig.


Enligt statistik avslutas 15% av alla kända graviditeter med missfall. Ännu fler avslutas innan graviditeten ens blivit bekräftad. Det är först när man själv är drabbad och helt knäckt som vänner och bekanta nämner att de också genomgått en ofrivilligt avbruten graviditet. Varför har de inte sagt detta innan. Varför pratas det aldrig om detta? Varför känner kvinnorna skam över att de inte fått behålla sitt barn? Jag gillar verkligen inte hysch hysch. Oron och skräcken inför nästa graviditet, hur klarar man den? Minskas någonsin sorgen? Hur ska man kunna hantera detta om det hyschas ner?


Sommaren 2013
Jag kommer hem med en liten gjuten baby som ligger i en hand. Dottern som då är 5 år frågar "Är detta babyn som Jesus nu håller i?"


Idag exakt 7 år senare har vi två härliga barn, men gör det fortfarande ont i mig när vi pratar om det syskon våra barn skulle haft. Saknaden är stor. Jag tröstas i att veta att en dag när detta liv är över då väntar vårt barn på oss i himlen. Då ska vi äntligen få träffas.

Inga kommentarer: